Torka aldrig tårar utan handskar Del 3. Döden

Torka aldrig tårar utan handskar Del 3. Döden

HANDLING:

Det här är berättelsen om mina vänner. Om Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke. Om Rasmus och Benjamin.

De som sökte friheten och kärleken i en tid inte långt från nu.

 

Det här är berättelsen om en sjukdom som tog mina vänners liv medan de ännu var helt unga. En berättelse om lidande och om förnedring och om svek – men också en berättelse om kärlek som trotsar allt.

 

För du vet hur det är: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

 

Det som berättas i den här historien har hänt.

Allt är sant.

Jag var en av de som överlevde.

Jag ville bryta tystnaden.

Jag har gjort det nu.

UTDRAG UR BOKEN:

Juni går mot sitt slut och syrenen har redan blommat ut. Som det kan vara ibland när sommarvärmen överraskar och lockar allt att komma ut och blomma lite för tidigt och lite för intensivt, med något som liknar ursinne mer än lycka.

Försommaren flyr det här året så snabbt, flammar upp och är borta, lämnar efter sig bruna, torra blomklasar i syrenbuskarna redan till midsommar, och framför kyrkan uppe på kullen ligger kring syrenbuskagen ett täcke av blomblad som konfetti på marken.

Som minnet efter en fest som är över.

Inne i kyrkan, framme i mittgången i kyrksalen står en ensam kista i ljust trä, prydd med en enda ros.

Framför kistan på staffli fotografiet av en lycklig ung man, svindlande skön med ett intagande leende.

En vacker man, älskad av alla.

Vad han hade kunnat bli som han aldrig blev.

Bredvid kistan en golvljusstake i järn brinner ett ensamt ljus.

Det är något värnlöst över den ensamma ljuslågan och kistan så helt utan dekorationer.

Som något som aldrig blev färdigt.

Något som fortfarande var under konstruktion.

Kyrkans dörrar står öppna och människor, ensamma, i par eller i grupp, närmar sig från alla håll.

Det skulle kunna vara en skolavslutning eller ett sommarbröllop, men på den lilla stentrappen som leder upp till dörrarna står allvarliga officianter i mörka kostymer och delar ut program, och de som träder in i kyrkan ser bleka och sammanbitna ut, ser ut att frysa trots att det är en sådan varm och solig sommardag.

De flesta är mycket unga, för den döde var själv bara några och tjugo och hade bara stått alldeles i början, alldeles på tröskeln till livet.

På väg ut i världen.

 

Utseendemässigt liknar den lilla bruna träkyrkan en landsortskyrka.

Det sägs att det är helt avsiktligt. Kyrkan fick sitt utseende för att inte skrämma bort någon.

De första årtiondena på 1900-talet strömmade fattiga människor från landsbygden till huvudstaden för att finna arbete där. Också de behövde ju någonstans att gå för att höra Guds ord och ta emot sakramenten, och kanske var den pompösa Katarina någon kilometer därifrån alltför respektingivande, allt för stadslik i sin majestätiska resning och väldiga kyrkorum i sten.

Allhelgonakyrkan däremot skulle ingen behöva vara rädd för.

Den byggdes välkomnande uppe på en kulle vid Helgalunden ovanför södra delen av Götgatan, vänligt inbäddad i grönska.

Liten och anspråkslös som den är, med brädgolv, enkla väggmålningar och stora fönster som släpper in dagsljuset, kan den inte gärna skrämma någon.

Men ändå är det en skrämd liten familj som sitter i det minimala förrummet omedelbart till höger efter att man kommit in i kyrkan.

De har kommit ner med tåget från Hammarstrand. Den tid de har varit i staden har alla varit så snälla mot dem.

Filmregissören, han som upptäckte deras älskling den där gången på caféet i Östersund har låtit dem bo i hans vackra träkåk på Södermalm och själv tagit in på hotell så att de slapp.

Rektorn på Teaterhögskolan där Bengt gått i tre år har tagit emot dem för ett långt, enskilt samtal, och han talade så varmt och uppskattande om deras Bengt, han sa att det var en enorm förlust, en enorm förlust sa han.

Om deras Bengt.

Och han hade visat dem klipp från tidningarnas recensioner av klassens examensföreställning där han framhävdes särskilt i samtliga tidningar.

Samtliga!

Klippen fick de ta med sig. Modern skall spara dem i en pärm med andra klipp från de filmer och tv-serier hennes son hann medverka i de korta åren han hade sin karriär.

På väg ut från skolan hade de stött ihop med en mycket känd skådespelare, en av de allra största, och när han fick veta vilka de var, hade han tagit deras händer, ja, moderns händer hade han hållit i en evighet utan att vilja släppa taget, och han hade upprepade gånger sagt vilken sällsynt begåvning hennes son hade varit, hur mycket han uppskattat att arbeta ihop med honom, och också den mycket kände skådespelaren hade använt ordet förlust, och tårar hade stigit i hans ögon och hans röst hade brutits.

Då hade de alla gråtit.

Stått där i den stora trapphallen på Teaterhögskolan och gråtit.

Att för dem helt främmande människor kunde sörja deras älskade så!

Mitt i all förtvivlan fanns det ändå utrymme att vara stolta. Stolta över deras duktige, fine son och lillebror.

Så blev det bestämt att begravningen ändå skulle äga rum här i huvudstaden, som han ju liksom hade erövrat och gjort till sin, bara ett stenkast från skolan som hade varit hans dröm att få gå.

Bland alla dem som tydligen älskade honom.

Älskade deras Bengt.

Han hade velat det, sa de till varandra.

Så nu sitter de i den lilla kammaren, skärrade och skrämda, medan kyrkan fylls till sista plats.

De kan höra det dämpade sorlet från salen.

Svartklädda och rädda, som mörka, våta fläckar väntar de på att få klartecken från prästen att gå in i kyrkosalen där det alltså kommer att sitta fullt med människor som de inte känner. Människor som säkert alla känner varandra men som för dem är främlingar – teatermänniskor, skådespelare, konstnärer, och alla har på något sätt del i deras Bengt.

Deras märkvärdiga Bengt.

Deras stora förlust.

Två äldre syskon och en mor. Den döde var deras minsting. Familjens älskling. Han som flyttade till Stockholm för att bli stjärna.

Storasyster håller armen om modern som har fått lugnande medel och sitter närmast apatisk och stirrar framför sig. Själv har hon bitit sönder sina naglar de sista veckorna. Nagelbanden är röda och inflammerade. Hon har gråtit så mycket att hon blivit alldeles liksom fnasig under ögonen.

Dörren öppnas och storebrodern smyger in så diskret han kan och säger med sin mjukaste röst att det verkar bli helt fullsatt, och familjen försöker gemensamt finna tröst i att deras minsting, deras Bengt varit så omtyckt så långt hemifrån.

”Han var så snäll” viskar hans mor gång på gång och kramar sin dotters hand, söker bekräftelse i hennes blick.

Dotterns ögon tåras, hon nickar och bekräftar.

”Han var det snällaste som fanns!”

Det knackar diskret på dörren. Prästen kommer in för att meddela att det börjar bli tid att börja.

Om familjen känner sig redo kan man börja ringa i klockorna.

Om de känner sig redo?

Hur skulle de kunna vara redo?

Ett barn skall inte dö före sina föräldrar. Det är emot naturen. Emot allt. Allt! Hennes yngste, hennes solstråle. Hennes älskade, mest bortklemade!

Men modern reser sig ändå, för man måste ju, hennes kropp reser sig, det är nästan som om hon svävar ovanför sig själv och ser på, och hon nickar tomt mot prästen, samtidigt som hon snyter sig i en pappersnäsduk.

Redo? Det går inte längre att skjuta upp. Ändå ser hon hjälplöst på sina barn som för att de skall säga åt henne vad hon skall göra.

Hennes dotter biter nervöst på sina nagelband, hon liksom skrapar hårt över dem med tänderna. Det svider till och hon ser att det kommer blod. Hastigt, nästan som om hon skäms, tar hon upp den redan skrynkliga näsduken hon använt för att snyta sig med och pressar mot det blödande fingret.

Samtidigt far hon upp ur stolen, nästan vresigt, otåligt.

Låt oss gå då, tänker hon, till den här jävla avrättningen.

När prästen frågar om de är redo att börja stelnar storebrodern till. Han skulle vilja skrika. Stoppa tiden. Göra allting ogjort. Han skulle vilja slå prästen. Mosa henne! Men det är oundvikligt. Hans sammanbitna käkar maler som en stenkross.

”Då går vi då!” viskar han till modern och också han reser sig, och när han reser sig rasar hela hans värld rasar samman, det är nästan lustigt att det sker så samtidigt, att allt faller samman medan han själv reser sig.

Och kyrkklockorna slå.

Syskonen leder modern mellan sig in i kyrkosalen.

Alla begravningsgästerna vänder sig samtidigt om och reser sig, alla som de inte känner, alla de skrämmande främlingarna, de fina och framgångsrika och lyckade, alla de som inte har en son eller ett småsyskon som har dött. Hundratals ögon stirrar på dem, de ser flera som gråter redan, de känner nästan fysiskt främlingarnas deltagande, som om de också sörjer någon de älskar, och det är som den lilla familjen från Hammarstrand går emot en mur av sorg.

Respektfullt. Deltagande. Men hjälplösa.

Just nu drunknar de alla. Inga livbojar finns. Inget land i sikte.

Modern hinner tänka: Så många som har kommit!

Hennes Bengt skulle ha glatt sig över det, tänker hon.

Att han var så älskad.

Att kyrkan var slutsåld.

Sedan ser hon kistan där framme. Tornar upp sig som ett hot.

Hon förstår ingenting.

Ingenting!

Vem är det som ligger där? Hon vet inte vem det är! Det är ett missförstånd alltsammans.

Hennes kropp börjar spjärna emot. Hon vill inte gå mot den där otäcka kistan framme i koret.

Vill inte!

Hennes två barn får fösa henne framåt.

Varför gör de så här mot henne? Deras grepp om henne hårdnar. Tvingar henne närmare och närmare den otäcka kistan. Hon vill skrika, slita sig lös, klösa, riva!

Det kommer ett klagorop ur hennes mun. Men det är inte hon som ropar. En röst i henne som skriker: Jag kände honom inte! Jag kände honom inte!