Torka aldrig tårar utan handskar Del 2. Sjukdomen

Torka aldrig tårar utan handskar Del 2. Sjukdomen

HANDLING:

Sjukdomen är forsättningen på succéboken Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. När TV-serien med samma namn sändes under hösten 2012 hyllades den av kritiker och tittare. Missa inte Jonas Gardells epos om aids, kärlek och Stockholm under 80-talet.De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.
De älskar varandra så mycket. Världen och framtiden tillhör dem.

Och det är då som sjukdomen kommer till staden.

Bögpesten. Den nya digerdöden.

De är alla så unga.

En efter en skall de dö.

Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.

Det här är andra delen i romansviten Torka aldrig tårar utan handskar. Den första delen utkom i augusti 2012 och blev en stor säljsuccé som hyllats av en enig kritikerkår.

“Min känsla, redan nu, är att Gardell skriver modern svensk litteraturhistoria.” Jens Liljestrand, DN

“Det är en extremt bra början och det är svensk historia, ett utvandrarepos.”Ulrika Milles, SVT

“Jag är imponerad och tacksam.” Kristoffer Folkhammar, Aftonbladet

KOMMENTARER:

Torka aldrig tårar utan handskar är kanske mitt livsverk. Det viktigaste jag gjort. Och jag tycker andra delen är bättre än den första. (Och den tredje är bättre än den andra)

UTDRAG UR BOKEN:

 

 

Någon timme senare har Britta samlat sig tillräckligt för att sätta sig vid skrivbordet. Hon är färdig med disken, har torkat rent i köket, sopat, lagt in Margaretas anteckningar på hennes rum. Till slut fanns inget kvar att göra.

Skrivbordet är i mahogny och kommer från Ingmars far som var läkare innan han gick i pension. Bordet stod på hans mottagning.

Sedan Ingmar anslöt sig till Vittnena har han och hans föräldrar inte annat än artig, sporadisk kontakt.

Ingmar har nog gjort vad han kunnat för att vinna dem till församlingen men de har förblivit kallsinniga – mest besvikna på att Ingmar aldrig ”gjort” någonting med sitt liv utan i deras ögon ”slösat bort” det på henne och församlingen, en läkares son skall ju ha andra förutsättningar, tyckte de, än att arbeta som städare – och med åren har svärföräldrarna glidit undan och blivit som främlingar.

Det är ju tråkigt men sådant som kan hända. Britta och Ingmar är knappast ensamma bland församlingsmedlemmarna om att ha fått göra ett sådant offer.

Nu öppnar hon mittenlådan där de förvarar papper och skrivdon. Hon tar fram brevpapper och penna.

Hon tvingar sig till att inte känna någonting annat än behärskning och det lugn som föds där ur.

Trots att hon är helt ensam avslöjar hennes ansikte inget.

Också om hon hade varit iakttagen skulle man ha nickat gillande.

Det gäller att tänka så.

Att man i varje ögonblick skall agera, reagera och till och med känna på det sätt som är det rätta och det riktiga.

Som det anstår en kristen.

Hon skriver.

”Stockholm den 12 april 1989

Benjamin, min son.

Du har skrivit igen.

Jag har bett dig att inte skriva och jag ber dig ännu en gång.”

Pennan löper över pappret. Hennes skrivstil är prydlig men en aning omständlig. Det tar tid för henne att skriva trots att hon vet vad där ska stå.

”Du måste förstå”, fortsätter hon och gör sedan ett litet uppehåll, ett uppehåll som en iakttagare, en utomstående skulle kunnat tolka som en tvekan.

Det är inte bra. Men ändå, hon kan inte undvika detta korta uppehåll med pennan hur hon än stålsatt sig att inte uppvisa minsta lilla spricka i sin övertygelse.

Hon fortsätter, nu ännu långsammare, som för att få dra ut på orden, på känslan.

”Jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra….”

Ännu ett uppehåll, Gud måtte förlåta henne! Hennes hand kramar hårt om kulspetspennan, och hon märker att den darrar, och hon vet att också denna hennes hands darrning avslöjar henne. Men hon kan inte hjälpa det, det är ju så det är.

Hon älskar honom!

Så, utan att röra en min avslutar hon meningen, just så som det ålagts henne, just så lojalt, så beslutsamt som det krävs av henne.

Hon älskar honom.

”Men jag låtsas att du inte finns.”