Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, 1998

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, 1998

HANDLING:

Skriven med lika delar humor och förtvivlan är Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter berättelsen om Sverige inför tusenårsskiftet. Vad gör vi? Vilka är vi? Hur ser våra liv ut? Denna vecka gäller gula rabattkuponger, nästa vecka blå. Livet går ut på att leta så långt bak i mjölkdisken som möjligt för att hitta en förpackning med en dag bättre bästföre-datum, och då har man överlistat den lokala Ica-handlaren. Allt medan jorden snurrar och scenen sakta men obönhörligt vrider sig runt, så att de som nu står i ljuset alldeles snart är i skuggan igen. Med ett absolut gehör för samtidens alla detaljer är detta berättelsen om en handfull människor, deras drömmar, tillkortakommanden och längtan i det lilla landet långt upp i norr under stjärnorna.

RECENSIONER:

”Jonas Gardell är det svenska samhällets lyhörda iakttagare med känslig blick för vad som döljer sig strax under ytan” - Uppsala Nya Tidning
”… en klarsynt sanningssägare och en virtuos predikant – han riktar blicken mot svagheterna och punkterar som ingen annan livslögnerna.” - Kvällsposten

KOMMENTARER:

Enda gången jag skrivit så tätt på mig själv att det nästan blev generande för mig, och enda gången jag fått höra i recensioner att ”det där kan väl inte du veta nåt om”. Med ”Så går en dag… ” avsåg jag att skriva en fruktansvärt rolig bok efter den allvarliga ”Frestelsernas berg”. Och resultatet blev denna sorgliga skildring av Sverige vid millenieskiftet. Titeln kom vanligt sent. Länge skulle den heta ”Människor under stjärnorna”, men den titeln blev lite för lik min pjäs ”Människor i solen”. Omslaget med hundarna är en bild en fan skickade och som jag hade framför mig på skrivbordet hela tiden när jag skrev romanen. Stilistiskt är det här tillsammans med Jenny min mest drivna och konsekventa roman anser jag.

UTDRAG UR BOKEN:

15

 

Redan i dörren hör de hur stressad mamman är.

- Kom in, kom in, kom in, stå inte där, kom in, vad

roligt att ni kunde komma, god jul, god jul, kom in bara,

TA AV ER OM FÖTTERNA JAG HAR SKURAT HELA

HUSET JAG VAR UPPE HELA NATTEN OCH SKUR-

ADE, så, tack så mycket, ni kan ställa dem på tidningarna

som jag lagt ut. Nej, inte där. DÄR. Tack. Det var snällt.

Tänk, att det ska vara så lerigt ute, men nån snö vill det ju

inte komma. Ja herregud, eller vad säger man? Ja, jag vet

inte. Det vet jag sannerligen inte.Vad man säger alltså.

Det vet jag verkligen inte.

Med händerna knutna över bröstet, står hon hukad

över Anna och Håkan medan de på knä kränger blöta

overaller, stövlar och vantar av Niklas och Jesper. Hon

kramar inte barnbarnen. Det gör hon aldrig, hon är inte

sån. Men hon bekymrar sig. Det är hennes sätt att älska

någon.

- Mår barnen bra? frågar hon och försöker förmå sig

till att klappa dem på huvudet. Hon far ut med handen

för att röra vid Jesper men hejdar sig, rättar till en lock

som fallit ur hårspännet och forstätter att prata istället.

- Är alla hungriga? Herregud, vad maten kostar! Man

får hoppas att man är död till nästa år så blir det lite billigare.

- Nej men har ni med julklappar i alla fall, vi sa ju att vi

inte skulle… jaja, jag har väl något litet jag med. Nån-

stans. Ja, köpt har jag ju inte gjort, nej, det finns så mycket

här i huset som måste bort.

- Åh, Pia har redan kommit. Hon kom i tid, hon. Men

hon har väl inget för sig, ensam som hon är. Det är för-

skräckligt att hon inte ska kunna hitta nån enda som vill

ha henne. Jag satte henne att skala potatis. Nåt ska ju hon

göra också. Man kan inte alltid begära att mamma ska

göra PRECIS allting. Nä, ursäkta mig! O, jag måste kolla

gröten!

Hon skyndar bortåt köket. På fötterna har hon sina

tofflor med runda bollar längst fram på tån. Tofflorna

kippar när hon går. Anna, Håkan, Jesper och Niklas föl-

jer efter. Anna tecknar åt barnen att vara tysta.

- Värsta som finns när det bränns vid i botten. När det

bottenbränns. Vet ni hur mycket, TRE LITER mjölk går

det åt till den här gröten, det är ju inte klokt. Eller två

åtminstone, men som mjölken kostar, oj oj oj! Nej, som

sagt, man får hoppas att man är död till nästa år så blir

det lite billigare. Det får man sannerligen.

Ingen säger emot henne.

Vilket är det riktigt otäcka.

- Men det är väl klart att vi ska ha gröt, fortsätter hon

för att det inte ska bli för tydligt att ingen säger emot när

hon hoppas vara död till nästa år, det är väl klart att vi

ska ha gröt. Det är väl ändå vad folk förväntar sig.

- Ja, nu äter ju ingen av oss gröt, mumlar Pia från disk-

hon.

- Vadå ingen som äter? fnyser mamman genast till-

baka. JAG ÄTER i alla fall.

Hon ställer sig vid Pia och pickar på hennes axel med

pekfingret.

- JAG ÄTER i alla fall, lite räknas JAG väl ändå, i

mitt eget hem och allt.

Hon vänder sig ut mot Anna och Håkan för att få med-

håll.

- Men jag räknas kanske inte över huvud taget, jag är

kanske bara nåt tjänstefolk!

Hon skrattar åt sin egen tokighet men tystnar strax och

tar sig för tinningarna, blundar och mumlar något för sig

själv.

Meningen är att de andra ska förstå att hon mumlar

för att inte besvära dem med det onda i hennes huvud

som plågar henne och spränger henne i bitar. Men för sä-

kerhets skull upprepar hon högt:

- Förstår inte, säger hon, FÖRSTÅR INTE – det känns

som om jag skulle få migrän…

Så att de vet. Så att de inte ska ta miste.

Sedan slår hon ihop händerna och ler.

- Nåja, kan inte hjälpas. Och är det jul får man bita

ihop.

Ingen svarar henne. Anna söker Håkans blick för att få

stöd. Håkan stirrar in i väggen.

Över diskhon står Pia böjd. Hon har redan skalat flera

kilo potatis. Hårt kramar hon potatisen hon håller på

med. Hon gör grimaser ned i potatisbaljan. Hon anför-

tror potatisen fula, fula svordomar, och inne i henne växer

alla gamla oförrätter, allt det oglömda och oförlåtna.

Moderns spända röst tränger igenom huden och in i blodom-

loppet, ut i nervbanorna, in i märgen, punkterar

lungorna och gör det svårare att andas, den ekar i Pias

magsäck, skallrar i hennes ryggkotor, tar hennes hjärna i

besittning som ett spöke.

När moderns sista ord klingat ut blir det förfärande

tyst. I några sekunder skådar de in i sig själva och ser att

de inte vill vara där de är. Ingen säger något. Både Pia och

Anna vet att fristen snart löper ut. Någon måste hitta på

något att säga.

Och Anna ska just till att säga nåt om att hon ser att

julkrubban är på plats i år igen, nej men titta, där har vi

julkrubban, så ska hon säga, och hon ska säga det glatt

och enkelt och göra allt bra – hon ska just höja armen för

att peka och säga det där om julkrubban som hon tänkt

ut när modern inte väntar längre.

- Värst vad ni verkar molokna, är det nåt som är fel?

klagar hon och de hör på hennes röst att hon när som

helst kan börja gråta. Är det nåt fel? Är ni inte på gott

humör? Ska ni inte vara lite glada, nu när det är julafton

och allt. Ska det vara så mycket begärt efter alla ansträng-

ningar att ni är lite glada?

- Jag är glad, fräser Pia surt.

- Jag också, ropar Anna, jag är jätteglad!

Sedan tystnar hon på en gång för det lät så falskt att till

och med hon själv hörde det.

Håkan harklar sig och får ur sig en floskel om blod-

sockerhalten som ju är låg innan Anna lyckas samla sig

och ropar:

- NEJ MEN SE DÄR HAR VI JU JULKRUBBAN

SNÄLLA MAMMA VAD FIN DEN ÄR!

- Ja, och nu är potatisjävlarna skalade! väser Pia från

andra sidan graven och lämnar köket.

 

16

 

Under större delen av måltiden står modern upp för att

dirigera de olika skålarna med mat åt olika håll.

- Håkan, lite äppelmos? Pia, skicka ärterna till Jesper…

Vad säger ni, äter Jesper inte ärter? Det är väl klart att

Jesper äter ärter, det gör ju alla, lax någon? Lax?

Hon står med laxfatet i handen och hötter nervöst med

det som en auktionsförrättare åt olika håll.

- Lax, någon? Lax? Anna kan vara snäll att skicka

smöret…

En snabb blick runt bordet.

- Men nu har Jesper ändå inte tagit några ärter. Vad är

det här för nånting? Så, nu ska mormor lägga för lite

ärter åt Jesper, jo det ska mormor, kokade enligt konstens

alla regler. VARFÖR ÄTER INGEN AV LEVERPASTE-

JEN, JAG STOD UPPE EN HEL NATT FÖR ATT

GÖRA LEVERPASTEJEN, OCH DÅ KAN NI ÅT-

MINSTONE SMAKA, ANNARS BLIR JAG FAKTISKT

LEDSEN! Är det nån som ska ha skinka? Skinka, någon?

Den kostade femtionio kronor kilot. Men så är det Pigham,

och allt vad det heter nu för tiden är det ingen som

ska ha?

Hon väger fatet i händerna.

- Det är ju flera kilo. Man kan inte slänga flera kilo

skinka. Inte à femtionio kronor kilot, det gör man bara

inte. Vill Jesper gå från bordet? Med ärter kvar på tallri-

ken! Nej vet du vad. Vad man tagit äter man upp!

Anna ger sin mor en desperat blick.

- Nåja, det är ju julafton, ska vi kanske inte bry oss om

nånting. Inte om nånting alls! EN KOLA SKA VÄL JES-

PER HA I ALLA FALL, VARSÅGOD, TOG VET INTE

HUR MÅNGA TIMMAR ATT KOKA!

Som på ett givet tecken skulle alla kunna släppa sina

bestick och skrika rätt ut, men istället är det Pia som får ett

ensamt litet utbrott.

- Men hysteriska jävla käring, ät skit och dö! Kan du

inte sätta dig ner och låta oss äta i lugn och ro? skriker

hon plötsligt.

Helt opåkallat. Som en blixt från en klar himmel. Deras

mamma förstår, ursäkta mig, inte nånting. Nej, nu förstår

jag ingenting! säger deras mamma och ser både häpen

och oskyldig ut.

Och där finns ju heller inget att förstå. Kanske har Pia

sovit illa på natten. Eller också har hon mens. Hon är ju

så överspänd. Det var hon redan som barn. Skulle

krångla och ha sig. Usch och fy för problem med tempramentet.

Nej, nu tar vi lite skinka och glömmer det här

tråkiga!

- Ja, alltid är det nån kastrull som kokar över, försöker

deras mor skämta bort det när Pia blir sur.

Det är då Pia gör det. Det är då hon reser sig och griper

efter skinkan. Hon klämmer om den med bägge händerna

så att senapsgriljering rinner genom hennes fingrar som

blöt lera. Anna försöker få fram sina händer för att hejda

henne men kommer av sig, för det Pia gör är bestämt av

Gud, hennes vrede är Guds vrede.

Niklas börjar gråta. Jesper är mest fascinerad. Båda för-

står att det Pia gör är förskräckligt.

Hon skriker:

- Förbannade jävla fitta! till sin mor. Jag hatar dig!

Samtidigt som Anna försöker hejda henne lyfter Pia

skinkan med sina liljevita händer, sina liljevita, skakande

offerhänder, hon lyfter skinkan över sitt huvud och slänger

den med all kraft i golvet, på trasmattan, på den för

julen nytvättade trasmattan.

Skinkan går sönder. En bit studsar upp på väggen. Se-

napsgriljering spritter över köket.

Pia står kvar och stirrar på sina händers verk. När hon

förstår vad det är hon har gjort börjar hon att gråta. Hennes

händer slutar inte att skaka.

Modern svarar inte. Utan ett ord plockar hon upp skinkan

från golvet. Hon hörde vad hennes dotter sa. Det

finns ingenting att svara. Med hushållspapper torkar hon

upp griljeringen som kladdar ned trasmattan. Den för ju-

len nytvättade, rengjorda trasmattan.

Trasmattan suger åt sig av fettet. Hushållspappret har

en tryckt bård av små tomtar. Så säger modern något.

Något måste hon säga. Modern säger att skinkan går att

äta i alla fall och sätter sig igen.

Och Pia tiger, nu tiger Pia, och de andra tiger också,

och modern torkar sig i pannan med grytlappan och rät-

tar till en hårtest som fallit ned och vet inte var hon ska

fästa blicken.

Sedan säger hon: “Kan vi inte åtminstone låtsas att vi

är en riktig familj?” Och då äter de alla.

Från att ha varit det trygga har julen blivit det bräckli-

ga.

Mekaniskt tuggar de på ena sidan och på andra sidan.

Skinka och potatis och rödbetssallad. Modern petar i sin

hemlagade leverpastej. Anna och Pia ser ned på sina tallri-

kar. De ser rakt fram. De ser inget alls.

Modern harklar sig och smuttar på sin snaps. Pia gråter

ännu och snorar medan hon äter. Besticken skrapar mot

tallrikarna.

Till slut bryter Anna isen och säger:

- Snälla Håkan, filma inte nu!