Om Gud, 2003

Om Gud, 2003

HANDLING:

Människan har i alla tider förnummit något som hon uppfattat som gudomligt i tillvaron, och hon har på olika sätt försökt föreställa sig detta det gudomliga. Det vi kallar Gud utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. Gud hämtar drag och egenskaper från fåraherdarnas listiga stamgudar, den hämndlystne bergsguden Jahve, kanaaneernas uråldrige kung El, drakbesegrarna Baal och Marduk, han uppenbarar sig i storm och åska och uppträder till och med understundom som demon. Hur kan Gud vara både kärleksfull och blodtörstig? När uppkommer det eviga livet, och hur framträder djävulen? Och hur många skapelseberättelser finns det egentligen i Bibeln? Om Gud är en bok för troende och tvivlande, den kan läsas av den bibelvane lika gärna som av sökande som ännu aldrig öppnat en bibel. I boken söker Jonas Gardell Guds spår. Följ med på en omtumlande resa, på spaning efter Gud.

RECENSIONER:

”... en imponerande religionsvetenskaplig reflexion och en suverän stilistisk gestaltningsförmåga har gett oss en mycket läsvärd bok.
Professor Werner G Jeanrond, SvD”
- Professor Werner G Jeanrond, SvD
”En poetisk predikant är han, Jonas Gardell. Och rolig. Tvära språkliga kast mellan högt och lågt behärskar han till fulländning. Han har förmågan att vara kärleksfull, parodisk, högstämd, och ättersprutande på samma gång.” - Uppsala Nya Tidning
”Den är mycket, denna bok, och det är bara utrymmet som hindrar mig från att fortsätta ösa lovord.
- Sydsvenska Dagbladet

KOMMENTARER:

Kunskap är makt. Så mycket dumheter får stå oemotsagda så fort det kommer till religion. Men religion handlar inte bara om åsikter och tro. Det handlar också om kunskap. Om Gud är mitt försök att "vrida Gud ur händerna på idioterna" som någon recensent skrev om en av mina texter. Jag hade däremot aldrig kunnat drömma om genomslaget: Om Gud - som jag och mitt bokförlag var eniga om inte kunde sälja mer än några hundra ex - har sålt nästan 40 000 exemplar och är dessutom på litteraturlistan på alla Högskolor som undervisar i teologi.

UTDRAG UR BOKEN:

1

ETT VÅRREGN SOM VATTNAR JORDEN

 

Jag är uppfostrad av mamma i Enebyberg och av Fader Vår som är i

himmelen. Jag helgade bägges namn, och båda var medvetna om den

andras existens. Sålunda uppmanade Gud mig allvarligt att hedra min

moder, och mamma lärde mig att Gud alltid var hos mig, att han skulle

älska mig, vad som hände, vad jag än gjorde – att han aldrig skulle

överge mig.

Det är i mitten av maj. Jag ligger i sängen för att sova. På sängkanten

sitter mamma och stryker mig över kinden och örat. Tillsammans ber vi

”Gud som haver barnen kär” och sjunger ”Tryggare kan ingen vara än

Guds lilla barnaskara”. Utanför faller ett stilla regn. Det smattrar mot

fönsterblecket. Ett vitt kvällsljus sipprar in genom rullgardinens glipor.

Luftdraget från vädringsfönstret som står öppet får rullgardinen att

sakta svaja fram och åter. Det är som en lugn och stilla andning.

Som barn var min älsklingsbok Barnens Bibel. Berättelserna om

hur Kain dödade Abel, Abraham offrade Isak, Josef såldes till Egypten,

Mose sattes ut i vassen, David spelade lyra för kung Saul och ideligen

lät bli att döda honom fast han gång på gång hade chansen – dessa be-

rättelser blev för mig till minnen, jag uppfattade dem som historiska

sanningar, dess gestalter blev min barndoms hjältar. Inte tänkte jag på

det djupt orättvisa i att Gud favoriserade Abel framför Kain och på ren

elakhet struntade i Kains offer, inte tänkte jag på det djupt anstötliga

i att Gud krävde av Abraham att han skulle slakta Isak, eller att Abra-

ham var beredd att lyda, inte stördes jag av Josefs självgodhet (tvärtom,

eftersom jag starkt identifi erade mig med honom) och inte upprördes

jag av det hemska i att Mose efter guldkalvshistorien vid Sinai berg

slaktade över tre tusen människor innan Gud lät sig blidkas. Nej, jag

var lycklig med Gud och Gud var nöjd med mig, hans ivrige lille lär-

junge. Kristus var uppstånden, ja, han var sannerligen uppstånden.

Tills jag blev äldre och förstod att Gud kanske inte var så nöjd med

mig trots allt, och Kristus var måhända uppstånden, men det enkla

faktumet att han var uppstånden räckte inte på långt när för att rädda

mig till något evigt liv.

Jag lärde mig att det inte alls var som min mamma hade lärt mig,

att Gud älskade mig så som jag var, utan Gud älskade mig bara under

givna, specifi ka villkor, ja, man skulle kunna säga att Gud älskade mig

bara om jag var sådan som jag inte var.

Och då var inte saker längre så enkla.

Det märkliga är att jag hela tiden känt samma närvaro av samma

Gud som när jag var barn. Det har därför känts så obegripligt de gånger

som kristna människor ställt sig i vägen för mig när jag gått för att

motta nattvarden i kyrkan.

Jo, det har hänt.

Främmande människor har bokstavligen med sina kroppar ställt

sig mellan mig och Gud, som om de måste skydda Gud från någon så

avskyvärd som jag, och de har stirrat mig i ögonen och skrikit åt mig:

”Gud hatar och förbannar dig!”

”Gud hatar och förbannar dig!”

Kristi kropp är inte för mig utgiven, hans blod är inte för mig ut-

gjutet, jag är lämnad utanför hans kärlek – ”Gud hatar och förbannar

dig!”

Men det stämmer ju inte, det går inte att få ihop med den Gud som

mamma i Enebyberg lärde mig om.

Hur får vi ihop det här?

Låt oss gå tillbaka till början och se vad vi fi nner. I begynnelsen

skapade Gud himmel och jord, ja låt oss gå tillbaka till begynnelsen.

Människan har i alla tider och i alla kulturer förnummit något som

hon uppfattat som gudomligt i tillvaron, och hon har på olika sätt

försökt föreställa sig detta det gudomliga. Det vi i den kristna kul-

tursfären i dag kallar Gud – och då tror oss ha en gemensam förståelse

för vad vi menar – utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och

bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under

en period av fl era tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfi nns

i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utveck-

lade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider

– och jag menar att det är viktigt att vara medveten om dem även om

den troende inte i sin livsåskådning behöver eller ens kan omfatta var

och en av dem.

Jag är troende.

Jag är inte akademiker, absolut inte forskare. När jag skriver måste

jag ständigt inhämta vad andra, mer lärda än jag, kommit fram till.

Den här texten står på alla sätt i skuld till dessa människor, och jag

hoppas att jag inte gör dem fullständig orättvisa med detta försök att

skissa upp hur några av de föreställningar om det som vi i dag rätt och

slätt kallar Gud kan ha vuxit fram.

Inte är jag så dum att jag påstår att det är det enda möjliga sättet att

se på Gud, men jag påstår att det är ett möjligt sätt.

Den muslimske mystikern Ibn Arabi uttryckte på 1200-talet tanken

att Gud i varje människa nerlagt ett av sina oändligt många gudsnamn.

I var och en av oss finns ett unikt avtryck av Gud – och tillsammans

utgör vi ett partitur som bara Gud kan sjunga.

Det var och en av oss kan göra är att söka det gudsnamn som Gud

nerlagt i just oss, i oss själva söka konturerna av Guds avtryck – och

hysa respekt för att vår nästas sökande med nödvändighet måste se an-

norlunda ut, eftersom hennes gudsnamn har en annan ton, en annan

färg, en annan skiftning än vårt, Guds avtryck i henne har en annan

relief, dess yta en annan prägling.

Låt oss därför aldrig eftersträva konsensus, att vara helt och hållet

överens. Gud är en obegriplighet vi inte skall begripa, en lovsång till

det omöjliga, en förtvivlad och vild förhoppning om att vi trots allt inte

är ensamma i ett ödsligt och tomt universum, att vi aldrig någonsin är

helt och hållet övergivna.

Eller som Hosea, en av sjuhundratalets skriftprofeter från Nordriket,

uttrycker det:

Låt oss lära känna honom,

låt oss sträva efter kunskap om Herren.

Så visst som gryningen skall han träda fram,

han skall komma till oss som ett regn,

ett vårregn som vattnar jorden.1

 

*

 

I Matteus artonde kapitel möter vi en ursinnig Jesus som säger:

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom

vore det bäst om han fi ck en kvarnsten hängd om halsen och sänktes

i havets djup.2

I attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 fanns myck-

et att förskräckas över och sörja, men l åt oss inte g lömma att också

förskräckas över och sörja var och en av självmordsbombarna, som från

början måste ha varit en av dessa små, en av dessa små som behövde

Gud, som behövde något att tro på. Hur kunde de gå så andligen vilse

att de dödade sig själva och tusentals andra, och att de gjorde det i den

Guds namn som gav oss alla livet? Vem förledde dem till något så fasansfullt?

Förbannade vare de präster och profeter som förledde dem att

tro att Gud vill något så djävulskt av människan! Förbannade vare de

andliga ledare som lär ut något sådant om Gud! Förbannade vare de för

att de inte förstår att när människor sprängs i bitar, bränns ihjäl eller

störtar mot en säker död, så dör också Gud med var och en av dem!

Livet är dyrbart och sårbart. Var och en av oss är en dimma som

syns en kort stund och sedan försvinner. Vi har inte rätt att handskas

med vårt och andras liv på ett så vårdslöst sätt.

____________________

1 Hosea 6:3.

2 Matteus 18:6.

 

När Jerusalem krossats under den mortelstöt som var det babylo-

niska rikets armé, står det i Jesaja att Sion ropade: ”Herren har övergett

mig, Gud har glömt mig!” Och Gud svarade: ”Glömmer en kvinna sitt

lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om

hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i

mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.”3

Var och en av oss har sitt namn skrivet i Guds händer. Vi är inte

glömda. Hur skall vi våga tro det?

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom

vore det bäst om han fi ck en kvarnsten hängd om halsen och sänktes

i havets djup.” Jag tror att det största brott en troende kan begå är att

ens för ett ögonblick påstå inför en annan människa att Gud inte äls-

kar henne eller att Gud bara älskar henne på givna, specifi ka villkor.

Jag tror att det värsta vi kan göra en annan människa är att ta ifrån

henne Gud.

Det finns en norsk dokumentärfi lm som handlar om en 18-årig

homosexuell pojke som drivs till självmord för att han får lära sig av

präster och kyrkan att Gud inte älskar honom. Han var just en av dessa

små, en av dessa små som ville tro, som behövde Gud, men man tog

Gud ifrån honom. Man sa: ”Kristi kropp är inte för dig utgiven, Kristi

blod är inte för dig utgjutet, du är lämnad utanför hans kärlek.”

När de borde ha lärt honom, som var och en av oss bör lära var andra:

”Gud har inte glömt dig! Ditt namn är uppskrivet i hans händer.”

Jesus avslutar sitt ursinniga försvarstal för den lilla människan i Mat-

teus 18: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er

att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”4

Detta tror jag. Vi har ett ansvar för varandra. Jag har ett ansvar för

dig. Du har ett ansvar för mig. Måtte jag inte vara anledningen till att

du förtvivlar. Måtte du inte bli orsaken till att jag går vilse. Måtte vi

orka påminna varandra om att var och en av oss är Guds barn. Våra

änglar i himlen ser alltid vår himmelske fars ansikte.

____________________

3 Jesaja 49:14–16.

4 Matteus 18:10.

 

Försök att minnas det: Du är inte glömd! Ditt namn är skrivet i

Guds händer.

Låt oss med de orden bege oss på spaning efter Gud. Gud tål vårt

sökande.

Och så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma

till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.