Ett ufo gör entré, 2001

Ett ufo gör entré, 2001

HANDLING:

I Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Rolig, sorglig, grym, träffsäker, fräck – men kanske hundra procent äkta

RECENSIONER:

”Gardells pojkporträtt av Daniel är samtidigt kärlek och obarmhärtighet. Det kommer att bestå som en minor classic i svensk 80-taslitteratur sedan tiden blekt minnet av vad som för övrigt skrevs detta decennium.” - Kvällsposten
”… en mästare på att berätta om det vanliga och det typiskt svenska.” - Expressen

KOMMENTARER:

Länge, länge tvekade jag om att skriva fortsättningen. Det var först när jag läste det första, hysteriskt roliga spy-kapitlet på en överfull författarafton i Lund som jag kände mandatet att skriva. Och när jag väl började blev ”ufot” den lättaste och lyckligaste skrivprocessen jag varit med om. Nu i efterhand önskar jag att jag hade kortat lite ytterligare i första delens tidsskildring och kommit snabbare in i handlingen.

UTDRAG UR BOKEN:

 

 

1

Det är första lektionen efter lunch. Fröken sitter framme vid
katedern, spänner sina blodsprängda ögon i oss. Hon berättar
om Gustav Vasa. Simon räcker upp handen.

Fröken: ”Ja, Simon, vad är det?”

Simon svarar: ”Fröken, kan jag få gå på toa?”

”Men snälla vän, du har just haft en hel frukostrast på dig.

Nej, nu får du allt försöka hålla dig tills lektionen är över.”

Argt vänder hon sig till hela klassen: ”Det ska inte vara nåt

spring här under lektionerna. Kommer vi aldrig nånstans!”

Hon fortsätter att berätta om Gustav Vasa. Plötsligt räcker
min försynte bänkgranne Roy upp handen. Fröken ignorerar
honom. Men han sträcker allt ivrigare på armen och till slut
suckar fröken: ”Hur ska jag någonsin kunna berätta allt ni mås-
te veta om Gustav Vasa om jag ska bli avbruten hela tiden. Jaja,
vad är det nu då, Roy?”

”Fröken, fröken – jag tror jag måste kräkas!”

Fröken ser först på honom med avsmak. Sedan ropar hon:

”Men sitt inte där i såna fall! Spring iväg!”

Mer hinner hon inte säga förrän Roy skräckslaget spärrar

upp ögonen och sätter händerna för munnen som för att hindra
kräkset att komma.

Sedan kommer kräkset.

Det sprutar genom Roys fi ngrar, det stänker på Roys skol-

bänk och på min. Med en rap lutar sig Roy åt sidan och fortsätter
att spy på golvet. Kaskader, pölar av korvklumpar och rosa
sås och riskorn.

Fröken gör en grimas av vämjelse och säger sedan: ”Juha, kan
du vara hygglig och torka upp det där!”

Roy kippar efter luft. Fröken tittar bort, ut genom fönstret.
Hennes ögon är mer blodsprängda än någonsin. Hennes käkar
mal under det torra skinnet.

Jag reser mig och går fram till tvättstället där vi i vanliga
fall sköljer ur penslarna efter teckningstimmarna och spottar
ut fl uoren när fl uortanten varit hos oss. Jag grabbar några pappersnäsdukar och ser mig om efter nånting att lägga kräkset i
– papperskorgen i plast som står vid svarta tavlan. Klassrummet
fylls med en sur stank av spya.

Anna F räcker upp handen.

Fröken: ”Ja, Anna?”
Anna F: ”Fröken, jag måste också kräkas!”

Sedan lyfter Anna F av någon anledning på bänklocket och
kräks på alla sina skolböcker.

”Juha”, säger fröken stelt, ”kanske kan du torka upp efter
Anna också!”

Då ropar Erik som sitter lite längre bak att han måste kräkas
han med.

Och kräks.
Rakt ut som en fontän.
Det fungerar som en startsignal. Alla i klassen börjar kräkas.
Korvklumpar, rosa sås och riskorn.

Flickorna i sina fl ätor och hästsvansar, bebisblå renstrukna
blusar och kycklinggula polotröjor. Pojkarna i sina skjortor och
koftor, med runda kinder och långa ögonfransar.

Överallt runt mig kräks mina klasskamrater. Jag är i ett spy-
ende inferno.

Jag står med några tafatta pap-
persnäsdukar i ena handen och papperskorgen i den andra och vet inte vad jag ska göra.

Så jag vänder mig mot fröken för att få direktiv. Hon tittar
på mig liksom förvånat och på samma gång som en som håller
på att drunkna.

Sedan kräks fröken också. Hjälplöst som en docka. Rakt ut
på katedern, över historieboken som är uppslagen på Gustav
Vasa.

Då lämnar jag klassrummet.

Jag bara går.

Jag går och går och stannar inte förrän jag kommer hem.

Jag ska aldrig mer äta Korv Stroganoff.

 

Det här är en sann historia. Eller rättare sagt: Det kanske inte
var så det var, men det är så jag minns det.

Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt
jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant.

Alla måste ha rätt att minnas.

Vad som verkligen är sant var att jag lämnade klassrummet, att jag gick därifrån. Jag bara gick.

Jag gick och gick och gick.

Jag har inte slutat att gå.