En komikers uppväxt & Ett ufo gör entré, 2006

En komikers uppväxt & Ett ufo gör entré, 2006

HANDLING:

Dubbelvolym!

Tolvårige Juha Lindström är klassens clown. Att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och dvärgkaninen Prutten – och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt fula hår och som Juha skäms för, den mobbade Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. En komikers uppväxt speglar en generations uppväxt i sjuttiotalets svenska förort är en av de roligaste och samtidigt sorgligaste barndoms skildringarna i modern svensk litteratur.

I Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Rolig, sorglig, grym, träffsäker, fräck

RECENSIONER:

”En grym, vacker, rolig och ömsint bok” - Amelia
”Som författare är Jonas Gardell på samma gång rolig, insiktsfull och sorglig.Hans förmåga att iaktta och beskriva sin omgivning är briljant” - Skånska Dagbladet.

KOMMENTARER:

En komikers uppväxt

Det började med att jag fick ett brev från min gamla klasskamrat Tomas Brodin. Han är inte den mobbade pojken i böckerna men han fick låna pojken sitt namn. Mitt brevsvar brev längre och till slut en hel roman, en roman jag levt med sedan den kom ut och som jag ständigt påminns om eftersom den kommer ut i ständigt nya upplagor och översätts till nya språk. För övrigt är detta inte den enda roman som börjar som ett brevsvar. Det gör Frestelsernas berg och Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter också.

Ett ufo gör entré

Länge, länge tvekade jag om att skriva fortsättningen. Det var först när jag läste det första, hysteriskt roliga spy-kapitlet på en överfull författarafton i Lund som jag kände mandatet att skriva. Och när jag väl började blev ”ufot” den lättaste och lyckligaste skrivprocessen jag varit med om. Nu i efterhand önskar jag att jag hade kortat lite ytterligare i första delens tidsskildring och kommit snabbare in i handlingen.