Förtydligande om transpersoner

11:16 - 19 oktober 19 2012

Som HBT-personer lever vi idag under relativ frihet, åtnjuter en relativ tolerans. Det är lätt att luras tro att den respekt med vilken vi idag tilltalas alltid varit oss given och att den givit oss gratis.

Det är nu inte sant.

Där vi står idag är resultatet av politisk kamp och personligt mod – från alla oss som varit med.

När vi nu dessutom med 25-30 års distans börjat skriva vår historia finns det inte en enhetlig historia, det finns mängder med historier.

Någon journalist frågade mig om hur Aids-krisen drabbade HBT-samhället. Det är emellertid irrelevant att tala om HBT under tidigt 80-tal.

Bokstavskombinationen användes inte då. Man talade om bögars och lesbiskas frihetskamp.  Man använde inte heller termen ”transperson” så tidigt vad jag vet. Istället använde man beteckningar som transor, drugor, fjollor, sjanor – och det är möjligt att en del av dem idag skulle definierat sig som transperson.

En av de erfarenheter jag inte har är därför transpersonernas. Jag kände inte en enda smittad transperson. Jag har ringt runt till vänner och överlevare från då, människor som levt och arbetat med hiv i 30 år och har bara fått namnet på en enda transperson som var med i Noaks Ark.

Det innebär emellertid inte att transpersonerna inte fanns!

Och det innebär inte att deras historia inte skall bli berättad! Men det går bortom vad jag själv kan göra.

Ett av målen jag hade med projektet ”Torka aldrig tårar utan handskar” som omfattar tre romandelar och en tv-serie” var att så effektivt som möjligt bryta tystnaden kring hiv och aids i Sverige. Att äntligen få prata om det, lära oss vår historia, att äntligen få minnas och äntligen få sörja.

Och med tjugofem-trettio års distans äntligen få bli riktigt arga. För hur man tilltalade oss, vad man sade om oss, gjorde mot oss.

Jag vet att det i kölvattnet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” tagits initiativ att börja samla in berättelser, minnen och erfarenheter från de här åren till en minnesbank – det gör mig vanvettigt stolt om något jag gjort kunnat bidra till det.

Då kommer också alla de röster få en chans att bli hörda som inte jag känner till och som går utanför ramarna för mitt arbete. Det är naturligtvis fantastiskt.

Så istället för att bli arg över att jag berättar min historia hoppas jag att många andra ska ta tillfället i akt att berätta sin.