Enligt svenske katolska biskopens press-sekreterare Maria Hasselgren är detta en rimlig liknelse: att släppa in Jonas Gardell i en katolsk kyrka vore som att släppa in Sverigedemokraterna i en Synagoga.

 Samtidigt anklagar hon mig för att inte föra en ”saklig debatt”.

Nu vet jag inte hur exakt Hasselgren menar att jämföra mig med antisemiter är att föra en saklig debatt. På mig verkar det vara ett gammalt hederligt plumpt personangrepp.

Och ett sätt att blanda bort korten.

Det är anmärkningsvärt att ett av Sveriges största kristna samfund aktivt verkar för att förhindra och försvåra att svensk TV gör en serie som förhoppnings ska väcka folks intresse för bibeln och andliga frågor.

Vad är det man är så rädd för?

Vad är det jag hotar?

Om man verkligen säger sig vilja föra en debatt är det absurt att börja med att utesluta den ena samtalspartnern.

Jonas Gardell säger fel saker, säger den svenske katolske biskopen.

Jag berättar om den Jesus som sprider budskapet om Guds rike, det rike som omfattar alla, om en Gud som inte utesluter någon enda ur gemenskapen.

Svenska Katolske biskopen svarar med att utestänga och att utesluta.

Isn’t it ironic, don’t you think?

Mina böcker om Gamla och Nya Testamentet har sålts i gigantiska upplagor. Till mina föredrag i kykorna strömmar människor i tusental, alla drivna av andligt intresse.

Böckerna har fått mycket goda recensioner, inte minst från akademiskt håll och har lett till att jag blivit hedersdoktor i teologi vid ett av Europas förnämsta teologiska centrum.  

Det trodde jag var en god sak, att i det Sverige som sägs vara så sekulariserat finns ett sådant extremt stort intresse – och behov – av att få tala om, höra om och lära sig om Gud.

Sveriges katolske biskop håller inte med.

Via nyheter på webben läser jag att Maria Hasselgren nu påstår att Katolska kyrkan i Vatikanen inte alls haft kontakt med Vatikanen. Maria Hasselgren ljuger de svenska journalisterna rakt i ansiktet.