2007-01-07
  Tjugo över sex. Tidningen har i alla fall kommit. Smyger barfota i mörkret upp och hämtar den, tänder i köket. När Mark och jag först blev ihop bodde vi i andra hand på 19 kvadrat. Köket då var en kokvrå där jag drog ut skärbrädan som var infälld i köksbänken och satt och skrev på mornarna när Mark sov. Mark jobbade natt på Sabbatsbergs narkomanavdelning och måste få sova. Jag satt tyst som en mus i kokvrån som inte var mer än en kvadratmeter och skrev på romanen Präriehundarna. Hela det oändliga löftesrika livet väntade på mig. Nu är köket stort och det fyra meter breda spröjsade fönstret har utsikt över Stockholms inlopp. Arbetsrummet ligger bredvid och jag sitter och skriver på boken om Jesus, fast jag egentligen borde försöka hitta på roligheter. Åren går. Hinner i fatt oss. Tidning när vi var unga hade vi bara när de haft nån prenumerationskamanj då man fick pröva gratis en månad. Då hade vi tidning den månaden. Nu på morgonen i det stora köket med utsikten över Stockholm inlopp läser jag att David Bowie fyller 60 år i dagarna. Min stora hjälte. Han som sjöng så att jag ville leva. Han som gjorde att jag inte dog när jag var tonåring. Han som lovade mig att vi var hjältar och att skammen var på de andras sida. Också han börjar bli äldre. Ett nytaget foto på honom visar honom lite svullen och faktiskt ser han rätt mycket ut som en gubbe, och det gjorde han inte så sent som för ett par år sen. Också han hann åren i fatt. Min magre lille narcissistiska Lady Stardust. I Präriehundarna, som jag skrev där i kovvrån medan Mark sov, beskrev jag hur de unga huvudpersonerna Reine och Anders träffades och blev på något märkligt sätt passionerat och självförbrännande förälskade under den helg när David Bowie gästade Göteborg i början av 80-talet. I boken – som är tjugo år gammal – kallar jag Bowie för ”överårig rockstjärna”. Unga människor är så stränga. David Bowie var inte äldre än 37 då, sex år yngre än jag är nu. Men vad kunde jag ana då, när jag inte var äldre än 23 själv och satt och skrev på skärbrädan i den tidiga morgonen, vad kunde jag veta? Allt jag visste var att jag brann, och om jag inte rörde mig så brann jag upp. Om jag inte skrev sprängdes jag i bitar. Undergången var hela tiden så nära. Reine förlorade Anders i Präriehundarna. Anders blir överkörd och dör. Efter en sorgeperiod där Reine tar över Anders identitet förstår han att han måste resa sig och gå. Slutet lyder: ”Skratta inte åt mig. Allt ska bli bra. Var inte rädd. Jag har slutat vänta. Jag har börjat gå. Med långa raska kliv ska jag gå, för jag har långt att gå. Det är det finaste jag kan ge dig. Från en knäppskalle till en knäppskalle. Och inget annat ska jag minnas än din hud.” Så slutade Präriehundarna, och så har det varit. Jag har gått och gått, med långa raska kliv. I år efter år. I tjugo år ytterligare hittills. För att inte brinna upp. Visste inte att det var hit jag gick. Till denna tidiga morgon och denna utsikt över inloppet. Till denna dag då tidningen kom i brevinkastet och meddelade att alla hinns i fatt av åren, att det inte hjälper hur vi går. Och instinktivt kände jag att jag måste resa mig upp och gå igen. Oroligt såg jag mig omkring. För jag vet inte åt vilket håll. Jag är tyngre och tröttare. Jag vill inte gå mer. Jag vill gå. Jag vill inte. Vill. Vill inte. Borde. Åt vilket håll skulle jag gå? Utsikten över inloppet. Hela världen som ligger för mina fötter. Kommer inte längre. Här tar det slut. Vägs ände. Måste hitta annan väg. Ser på bilden av Bowie i tidningen. En svullen, rultig liten gubbe. Ser mitt eget ansikte i fönstret. Nattmörkret utanför. Spegelbilden blek i fönstret. I sängen i sovrummet ligger Mark och sover. Hans varma hud. ”Inget annat ska jag minnas än din hud.” Allt färre vägar att välja på. Vill inte gå. Någon annan får gå nu. Jag sätter mig ner för att se om elden hinner ikapp. Solen går långsamt upp över Nackareservatet. Min spegelbild suddas ut och försvinner. Sitter här och nynnar: Maybe we’re lying, than you better not stay, but we can be heroes, just for one day… Vet inte vad jag ska göra. Inget annat ska jag minnas än din hud.