2006-12-17
  För många år sen skrev jag ett filmmanus som hette Pensionat Oskar. Där spelade den legendariska skådespelerskan Sif Ruud med. Hon vann en guldbagge för sin roll. När filmen spelades in var hon i sin krafts dagar. Bara några år senare spelade hon vad som skulle bli sin sista stora roll på Dramaten i min pjäs, Människor i solen. Jag ville gärna fortsätta att skriva för henne, men en dag när jag träffade henne i Dramatens personalmatsal sa hon: ”Jonas, du måste skynda dig, du har ett år på dig, sen är det för sent”. Sifs minne hade börjat suddas ut. Hon hade börjat glömma. Raderas bakifrån. Jag hann aldrig skriva den där sista rollen för henne. Året gick, och jag hann inte färdigt. Nu är Sif borta. Det är så det är. Vi är tillfälliga gäster i varandras liv, och ibland när vi ser upp från vår vardag och vårt gnet ser vi att stolen där någon brukade sitta är tom. Som i kyrkan där jag går. Det finns bänkplatser där som är tomma. Det sitter andra där nu. Men ändå är de tomma. Min kära vän Gun Arvidsson till exempel, som brukade sitta där längst ut till höger på femte raden. Gun som jag också skrev flera stora roller för. Hennes oerhörda godhet, skärpa, intelligens, hennes ödmjukhet, hennes värme - bara en tillfällig gäst i mitt liv. Hon passerade in och ut, och det var nolltid. Nu står hennes plats tom. Nu sitter någon annan där. I Pensionat Oskar har Sif Ruud en replik som jag tycker är så vacker. Hon säger, och jag kan inte härma henne, trots att det är jag som har skrivit repliken: ”Du söker du. Men tro mig, vi som verkligen söker, vi finner aldrig något bestående eler verkligt. Våra liv är som chimärer, irrbloss som yr och far och blixtrar till och slocknar och faller till marken. Vi försöker leva ett så anständigt liv vi kan, och vissa av oss lyckas lite grann, men andra inte ett dugg. Ibland möter vi människor som blir bestående. Åt den reder vi ett litet bo i våra hjärtan och behåller dem där. Och vi gör oss till skyddsänglar för dem. Och hela tiden ber vi för dem till Gud.”