2007-05-04
  It’s such a long time ago, it’s not even true anymore. Så skrev en kompis härom dagen till mig när vi chattade. Han skrev det som ett skämt, men jag slogs till marken som av en plötslig och oväntad råsop i magen. Det han skrev till mig på skoj var ju fullständigt på allvar. En sanning har ett bästföre-datum precis som allt annat. Ett val måste förnyas om det inte ska upphöra att gälla. Varje avtal måste skrivas om för att fortsätta vara giltigt. Att som vi tar för givet måste ifrågasättas. Och jag tänkte på Mark och all den lycka vi upplevt tillsammans. It’s such a long time ago, it’s not even true anymore. Kunde det vara så? Var det inte giltigt längre? Är det så länge sedan att det upphört att vara sant? I en gammal showtext säger jag att vi måste fortsätta välja i våra liv, på nytt och på nytt och på nytt: ”Vill jag vara författare, vill jag stå på scenen, vill jag leva i den relation jag lever?” Så säger jag och lägger till: ”Var inte fånge! Bli inte ditt eget livs gisslan.” Så: Vill jag vara författare? Vill jag stå på scenen? Vill jag leva i den relation jag lever? Författandet kan jag ha och mista. Det vet den som läst min dagbok ett tag. Min identitet som författare är inte särskilt stark och skulle jag helt sluta skriva skulle jag närmast se det som en befrielse. Scenen däremot vill jag vara kvar på. Jag längtar rejält efter att få stå på scenen hela det kommande året och göra min nya show. Det valet gör jag sålunda gärna igen. Men vill jag leva i den relation jag lever då? Mark, den där mannen som jag delar med Mona Sahlin och hela svenska folket, och som alla älskar för att han är så underfundig hela jävla tiden. Det är märkligt att leva tillsammans med ikon. Och att själv vara en ikon. Kungen och Silvia. Drutten och Jena. Tom och Jerry. Eva och Efva. Jonas och Mark. 21 år har vi levt tillsammans. Halva våra liv. Vi var så unga när vi träffades. Så vackra. Så starka. Så fullständigt i början av ett stort äventyr som vi inte själva ens kunde ana. Ingen visste vilka vi var då. Inte ens vi själva. Mark förstod förstås inte då att han skulle få dela mig med alla andra. Och jag förstod inte att jag skulle få dela Mark. Vi har haft så roligt vi två. Och vi har älskat varandra så mycket. Så hör jag en röst viska: It’s such a long time ago, it’s not even true anymore. Jag har älskat den mannen så lojalt och så troget och ibland blir jag så trött på min lojalitet och mitt omhändertagande att jag storknar. Mark har en likhet med min döde far. Han liksom pappa blir så där självklart älskad och alla ställer upp för honom och han tar det också som det allra mest naturliga i världen och det kan ibland irritera mig så mycket att jag vill skrika, men sen biter jag ihop och tar hand om honom igen. Liksom alla andra runt honom gör, och han är det charmiga, slarviga och glömska lilla mumintrollet. Alldeles nyss irrade han förresten omkring hemma i en halvtimme och kom försent till studion där han läser in just Mumintrollböckerna, för han kunde inte hitta Sent i november. ”Har du kollat i bokhyllan under J som i Jansson?” frågade jag. ”Ja, det är väl klart jag har!” fräste Mark förorättat. Sedan jag gick jag till bokhyllan och tittade på J som i Jansson. Överst och synligast låg SENT I NOVEMBER. ”Men jag tyckte jag tittade!” protesterade Mark och tackade inte ens: ”Ge mig boken, nu måste jag rusa!” Den här gången fick han inte boken förrän han högt sa: ”Jag Mark Levengood är sjuk i huvudet!” Det här är inte en skilsmässotext. Jag är inte på väg att lämna Mark. Varför är jag inte ens säker på att jag vet. Och kanske är det det som jag måste ta reda på. Mark är – förutom barnen – min dyrbaraste skatt. Men det är ju nånting man kan upprepa långt efter att det upphört att vara sant. Jag tror jag måste sätta mig ner och tänka på varför. Varför är han min dyrbaraste skatt? Vad är det jag älskar hos honom? Varför vill jag leva med honom? Trots att han är fullständigt hopplös. It’s such a long time ago, it’s not even true anymore. En mening som oroar och utmanar mig. Min vän blev så förskräckt när han märkte hur nedslagen jag blev och beordrade mig i chatten att genast öppna den ask med chokladpraliner som han gett mig några dagar tidigare. Men här hjälper inga praliner. Här gäller bara att välja ännu en gång och motivera sitt val. Så som jag själv gång på gång säger till andra människor när jag står på scenen. Och varje gång man kallar till val måste ju motiven och argumenten värderas och ifrågasättas. Det är otäckt och svindlande för plötsligt är marken inte säker att gå på. Valrörelsen har rullat igång. It’s such a long time ago, it’s not even true anymore. Så viskade åklagaren i mitt öra. Nu är det upp till mig att bevisa att han har fel.