2007-02-19
  Någon undrade i gästboken var inlägget om proggsångaren som var skittaskig mot mig tog vägen. För den som inte vet vad jag talar om nu så fanns det ett sådant för en dryg vecka sen. Saken är att han bad om ursäkt och jag mottog ursäkten. Därmed tog jag bort inlägget. Det var färdigt. Istället skrev jag om försoning och förlåtelse. Läs de inläggen. Att försonas är att acceptera att något som har hänt har hänt och inse att man måste ha en relation till det. Förutsättningen för försoning är att få bli sedd, att få ett erkännande för vad som har hänt. Därefter kan man släppa taget om det. Att däremot stanna kvar vid det när det är dags att gå vidare är att älta och bli bitter och småsint. Man ska aldrig resa ett altare åt den oförrätt som begåtts mot en och offra där. Man ska aldrig göra oförrätten till centrum och mening med ens liv. Det är vad jag tror, och är det nån som är visare än jag så får hon eller han bevisa det. Den där affären är uppklarad och avslutad för mig nu och jag befinner mig någon helt annanstans. Allt var mycket enkelt: en snubbe var helt i onödan taskig mot mig, jag berättade hur ledsen jag blev, han bad om ursäkt. Sedan tyckte han i sin tur att jag borde be om ursäkt för att jag berättat hur ledsen jag blev, och det såg jag ingen som helst anledning att göra, så det gjorde jag inte. Då tyckte han att jag kunde ta mig i brasan, och det är hans rätt att tycka, men ändrar inte på nånting. Jag är glad för att jag inte länge är ett menlöst mobboffer som låter saker hända med mig, utan att jag säger ifrån, att man helt enkelt inte kan göra hur som helst med mig längre. Det är ett stort steg för en kille som mig, och jag är den ende här som faktiskt vet varifrån jag har kommit. Jag har tagit mig en lång väg för att vara där jag är idag. Jag har rätt att vara stolt, och det är jag också. Jag fattar mitt livs beslut, jag själv bestämmer vad som är viktigt och rätt för mig, ingen annan. Vem jag är, vad jag är, vad jag står för och hur jag löser de problem och konflikter som uppstår är min sak. Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt, och de som inte kan ge mig det har inget i mitt liv att göra. Därför gör jag som jag vill på min egen websajt, som jag själv skapat och betalat för. Jag bjuder generöst – som jag alltid gör – av mig själv, med dagbok, många bilder, mycket info för den som vill, men det är också jag som sätter gränser för vad som finns här. Jag bjuder på vad jag vill. Och jag låter bli att bjuda på vad jag vill. Jag tar bort sånt jag tycker har spelat ut sin roll eller inte längre är relevant för mig. Ofta ändrar jag, skriver om, filar och bearbetar. Det är så jag arbetar, och ingenting som andra kan ha så mycket åsikter om. Liksom jag också tar bort gästboksinlägg som jag tycker är onödiga, fördomsfulla eller påhoppande – gällande mig eller andra. Gilla det eller inte gilla det. Bedömningen är min, ansvaret är mitt, och gå nån annanstans om ni har problem med det. Gästboken är inte och kommer inte att vara ett "överjag" där jag varje dag ska läsa om jag duger eller inte. (Skrev för ett tag sen om att man själv måste välja vem som är auktoritet i sitt liv. Läs det.) Det skulle vara förlamande för mitt konstnärskap om jag skulle ta in varenda åsikt som finns längs vägen. Vad jag särskilt betackar mig för är en typ inlägg eller åsikter som har kommit ett par gånger och ungefärligen går ut på: ”Jag har alltid gillat dig/uppskattat dig/ inte haft nåt emot att du är sån eller sån MEN om du gör så/ säger så/ inte tycker som jag tycker att du ska är du en besvikelse/ feg/ låg/ värdelös… osv.” Till de som tror att jag går på den typen av skuldbeläggande utpressningsförsök måste jag säga: Shut up and suck! Vägrar vara er gisslan! Gå och knulla er med en toalettborste! Minns när jag för många år sedan skrev krönikor i syndikalist-tidningen Arbetaren. En gång skrev jag vad jag tyckte om en anarkistdemonstration som ballat ur, och det blev ett jävla liv. Jag minns särskilt en insändare som skrev: ”Vår guru har fallit!” Jag blev så arg! Jaså, var det ”guru” jag var? Men bara om jag tyckte vad de ville att jag skulle tycka och uppträdde på ett sådant sätt de fann passande. Med omedelbar verkan slutade jag skriva i den tidningen, skakade av mig alltsammans med en rysning och gick vidare. ”Jag har alltid gillat dig/uppskattat dig MEN OM du gör/säger/agerar så eller så är du en besvikelse… ” Just sånt är det farligaste av allt att lyssna till. Det är en giftblomma du inte ska låta dig lockas av: Vi gillar dig om du behagar oss. Om du inte behagar spottar vi ut dig. Vi lever i ett fritt land. Skriv skit om mig och andra var ni vill, men inte här. Så enkelt är det. Gillar ni inte vad ni ser eller de regler jag bestämt så surfa vidare. Det här är mitt hem. Jag har vuxit upp. Den enda som sätter mitt livs gränser är jag själv.