2007-01-25
  Min dagbok här har jag i syftet att tvinga mig själv att börja skriva igen. Det är snart två år sedan jag skrev någon skönlitterär prosa. Därför är den litterära ambitionen också högre än i de flesta bloggar jag sett. Skrev i fyra år samma typ av dagbok på ett annat ställe på nätet och rätt mycket av vad som där skrevs har sedan kommit med i shower och böcker. På samma sätt vet jag redan att somligt av det som skrivits i dagboken här kommer att användas. Och därför är det nyttigt för mig att ålägga mig själv att så ofta som möjligt, helst dagligen, skriva dagboksinlägg. Och så en dag kommer alltsammans att raderas. Så gjorde jag med dagboken på den andra sajten. En dag var det dags, och jag utplånade alla texterna, eller snarare drog tillbaka dem in i min dators hårddisk, som numera är mitt skrivandes hjärta. Jag tycker om det tillfälliga med cyberrymden. Det lätt fångna, det lätt förgångna. Tillgängligheten som plötsligt kan bytas mot ett stumt meddelande om att sidan inte kan nås för tillfället, och sedan kan den aldrig mer nås. Glittrande kattguld. Signaler som avläser och bildar ord och bilder, som verkar verkliga, som verkar beständiga – och sedan var de ändå bara luft. Som den tillfälliga älskaren som ser dig djupt i ögonen under natten och viskar att han älskar dig, och du tror honom och du vet att på morgonen är han borta. Det är på riktigt och det är ett bedrägeri. Kärleken är evig, sjunger Lena Philipsson. Men hon sjunger det bara i tre minuter. Så lång som en schlager är. Men läs gärna min dagbok. Jag ska alltid skriva. Jag ska alltid finnas. Och om jag skulle dö idag kommer de orden stå kvar i presens så länge ingen släcker ner min sida: Jag ska alltid skriva. Jag ska alltid finnas. Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.