Redan i dörren hör de hur stressad mamman är.
- Kom in, kom in, kom in, stå inte där, kom in, vad
roligt att ni kunde komma, god jul, god jul, kom in bara,
TA AV ER OM FÖTTERNA JAG HAR SKURAT HELA
HUSET JAG VAR UPPE HELA NATTEN OCH SKUR-
ADE, så, tack så mycket, ni kan ställa dem på tidningarna
som jag lagt ut. Nej, inte där. DÄR. Tack. Det var snällt.
Tänk, att det ska vara så lerigt ute, men nån snö vill det ju
inte komma. Ja herregud, eller vad säger man? Ja, jag vet
inte. Det vet jag sannerligen inte.Vad man säger alltså.
Det vet jag verkligen inte.
Med händerna knutna över bröstet, står hon hukad
över Anna och Håkan medan de på knä kränger blöta
overaller, stövlar och vantar av Niklas och Jesper. Hon
kramar inte barnbarnen. Det gör hon aldrig, hon är inte
sån. Men hon bekymrar sig. Det är hennes sätt att älska
någon.
- Mår barnen bra? frågar hon och försöker förmå sig
till att klappa dem på huvudet. Hon far ut med handen
för att röra vid Jesper men hejdar sig, rättar till en lock
som fallit ur hårspännet och forstätter att prata istället.
- Är alla hungriga? Herregud, vad maten kostar! Man
får hoppas att man är död till nästa år så blir det lite billigare.
- Nej men har ni med julklappar i alla fall, vi sa ju att vi
inte skulle... jaja, jag har väl något litet jag med. Nån-
stans. Ja, köpt har jag ju inte gjort, nej, det finns så mycket
här i huset som måste bort.
- Åh, Pia har redan kommit. Hon kom i tid, hon. Men
hon har väl inget för sig, ensam som hon är. Det är för-
skräckligt att hon inte ska kunna hitta nån enda som vill
ha henne. Jag satte henne att skala potatis. Nåt ska ju hon
göra också. Man kan inte alltid begära att mamma ska
göra PRECIS allting. Nä, ursäkta mig! O, jag måste kolla
gröten!
Hon skyndar bortåt köket. På fötterna har hon sina
tofflor med runda bollar längst fram på tån. Tofflorna
kippar när hon går. Anna, Håkan, Jesper och Niklas föl-
jer efter. Anna tecknar åt barnen att vara tysta.
- Värsta som finns när det bränns vid i botten. När det
bottenbränns. Vet ni hur mycket, TRE LITER mjölk går
det åt till den här gröten, det är ju inte klokt. Eller två
åtminstone, men som mjölken kostar, oj oj oj! Nej, som
sagt, man får hoppas att man är död till nästa år så blir
det lite billigare. Det får man sannerligen.
Ingen säger emot henne.
Vilket är det riktigt otäcka.
- Men det är väl klart att vi ska ha gröt, fortsätter hon
för att det inte ska bli för tydligt att ingen säger emot när
hon hoppas vara död till nästa år, det är väl klart att vi
ska ha gröt. Det är väl ändå vad folk förväntar sig.
- Ja, nu äter ju ingen av oss gröt, mumlar Pia från disk-
hon.
- Vadå ingen som äter? fnyser mamman genast till-
baka. JAG ÄTER i alla fall.
Hon ställer sig vid Pia och pickar på hennes axel med
pekfingret.
- JAG ÄTER i alla fall, lite räknas JAG väl ändå, i
mitt eget hem och allt.
Hon vänder sig ut mot Anna och Håkan för att få med-
håll.
- Men jag räknas kanske inte över huvud taget, jag är
kanske bara nåt tjänstefolk!
Hon skrattar åt sin egen tokighet men tystnar strax och
tar sig för tinningarna, blundar och mumlar något för sig
själv.
Meningen är att de andra ska förstå att hon mumlar
för att inte besvära dem med det onda i hennes huvud
som plågar henne och spränger henne i bitar. Men för sä-
kerhets skull upprepar hon högt:
- Förstår inte, säger hon, FÖRSTÅR INTE - det känns
som om jag skulle få migrän...
Så att de vet. Så att de inte ska ta miste.
Sedan slår hon ihop händerna och ler.
- Nåja, kan inte hjälpas. Och är det jul får man bita
ihop.
Ingen svarar henne. Anna söker Håkans blick för att få
stöd. Håkan stirrar in i väggen.
Över diskhon står Pia böjd. Hon har redan skalat flera
kilo potatis. Hårt kramar hon potatisen hon håller på
med. Hon gör grimaser ned i potatisbaljan. Hon anför-
tror potatisen fula, fula svordomar, och inne i henne växer
alla gamla oförrätter, allt det oglömda och oförlåtna.
Moderns spända röst tränger igenom huden och in i blodom-
loppet, ut i nervbanorna, in i märgen, punkterar
lungorna och gör det svårare att andas, den ekar i Pias
magsäck, skallrar i hennes ryggkotor, tar hennes hjärna i
besittning som ett spöke.
När moderns sista ord klingat ut blir det förfärande
tyst. I några sekunder skådar de in i sig själva och ser att
de inte vill vara där de är. Ingen säger något. Både Pia och
Anna vet att fristen snart löper ut. Någon måste hitta på
något att säga.
Och Anna ska just till att säga nåt om att hon ser att
julkrubban är på plats i år igen, nej men titta, där har vi
julkrubban, så ska hon säga, och hon ska säga det glatt
och enkelt och göra allt bra - hon ska just höja armen för
att peka och säga det där om julkrubban som hon tänkt
ut när modern inte väntar längre.
- Värst vad ni verkar molokna, är det nåt som är fel?
klagar hon och de hör på hennes röst att hon när som
helst kan börja gråta. Är det nåt fel? Är ni inte på gott
humör? Ska ni inte vara lite glada, nu när det är julafton
och allt. Ska det vara så mycket begärt efter alla ansträng-
ningar att ni är lite glada?
- Jag är glad, fräser Pia surt.
- Jag också, ropar Anna, jag är jätteglad!
Sedan tystnar hon på en gång för det lät så falskt att till
och med hon själv hörde det.
Håkan harklar sig och får ur sig en floskel om blod-
sockerhalten som ju är låg innan Anna lyckas samla sig
och ropar:
- NEJ MEN SE DÄR HAR VI JU JULKRUBBAN
SNÄLLA MAMMA VAD FIN DEN ÄR!
- Ja, och nu är potatisjävlarna skalade! väser Pia från
andra sidan graven och lämnar köket.


Under större delen av måltiden står modern upp för att
dirigera de olika skålarna med mat åt olika håll.
- Håkan, lite äppelmos? Pia, skicka ärterna till Jesper...
Vad säger ni, äter Jesper inte ärter? Det är väl klart att
Jesper äter ärter, det gör ju alla, lax någon? Lax?
Hon står med laxfatet i handen och hötter nervöst med
det som en auktionsförrättare åt olika håll.
- Lax, någon? Lax? Anna kan vara snäll att skicka
smöret...
En snabb blick runt bordet.
- Men nu har Jesper ändå inte tagit några ärter. Vad är
det här för nånting? Så, nu ska mormor lägga för lite
ärter åt Jesper, jo det ska mormor, kokade enligt konstens
alla regler. VARFÖR ÄTER INGEN AV LEVERPASTE-
JEN, JAG STOD UPPE EN HEL NATT FÖR ATT
GÖRA LEVERPASTEJEN, OCH DÅ KAN NI ÅT-
MINSTONE SMAKA, ANNARS BLIR JAG FAKTISKT
LEDSEN! Är det nån som ska ha skinka? Skinka, någon?
Den kostade femtionio kronor kilot. Men så är det Pigham,
och allt vad det heter nu för tiden är det ingen som
ska ha?
Hon väger fatet i händerna.
- Det är ju flera kilo. Man kan inte slänga flera kilo
skinka. Inte à femtionio kronor kilot, det gör man bara
inte. Vill Jesper gå från bordet? Med ärter kvar på tallri-
ken! Nej vet du vad. Vad man tagit äter man upp!
Anna ger sin mor en desperat blick.
- Nåja, det är ju julafton, ska vi kanske inte bry oss om
nånting. Inte om nånting alls! EN KOLA SKA VÄL JES-
PER HA I ALLA FALL, VARSÅGOD, TOG VET INTE
HUR MÅNGA TIMMAR ATT KOKA!
Som på ett givet tecken skulle alla kunna släppa sina
bestick och skrika rätt ut, men istället är det Pia som får ett
ensamt litet utbrott.
- Men hysteriska jävla käring, ät skit och dö! Kan du
inte sätta dig ner och låta oss äta i lugn och ro? skriker
hon plötsligt.
Helt opåkallat. Som en blixt från en klar himmel. Deras
mamma förstår, ursäkta mig, inte nånting. Nej, nu förstår
jag ingenting! säger deras mamma och ser både häpen
och oskyldig ut.
Och där finns ju heller inget att förstå. Kanske har Pia
sovit illa på natten. Eller också har hon mens. Hon är ju
så överspänd. Det var hon redan som barn. Skulle
krångla och ha sig. Usch och fy för problem med tempramentet.
Nej, nu tar vi lite skinka och glömmer det här
tråkiga!
- Ja, alltid är det nån kastrull som kokar över, försöker
deras mor skämta bort det när Pia blir sur.
Det är då Pia gör det. Det är då hon reser sig och griper
efter skinkan. Hon klämmer om den med bägge händerna
så att senapsgriljering rinner genom hennes fingrar som
blöt lera. Anna försöker få fram sina händer för att hejda
henne men kommer av sig, för det Pia gör är bestämt av
Gud, hennes vrede är Guds vrede.
Niklas börjar gråta. Jesper är mest fascinerad. Båda för-
står att det Pia gör är förskräckligt.
Hon skriker:
- Förbannade jävla fitta! till sin mor. Jag hatar dig!
Samtidigt som Anna försöker hejda henne lyfter Pia
skinkan med sina liljevita händer, sina liljevita, skakande
offerhänder, hon lyfter skinkan över sitt huvud och slänger
den med all kraft i golvet, på trasmattan, på den för
julen nytvättade trasmattan.
Skinkan går sönder. En bit studsar upp på väggen. Se-
napsgriljering spritter över köket.
Pia står kvar och stirrar på sina händers verk. När hon
förstår vad det är hon har gjort börjar hon att gråta. Hennes
händer slutar inte att skaka.
Modern svarar inte. Utan ett ord plockar hon upp skinkan
från golvet. Hon hörde vad hennes dotter sa. Det
finns ingenting att svara. Med hushållspapper torkar hon
upp griljeringen som kladdar ned trasmattan. Den för ju-
len nytvättade, rengjorda trasmattan.
Trasmattan suger åt sig av fettet. Hushållspappret har
en tryckt bård av små tomtar. Så säger modern något.
Något måste hon säga. Modern säger att skinkan går att
äta i alla fall och sätter sig igen.
Och Pia tiger, nu tiger Pia, och de andra tiger också,
och modern torkar sig i pannan med grytlappan och rät-
tar till en hårtest som fallit ned och vet inte var hon ska
fästa blicken.
Sedan säger hon: "Kan vi inte åtminstone låtsas att vi
är en riktig familj?" Och då äter de alla.
Från att ha varit det trygga har julen blivit det bräckli-
ga.
Mekaniskt tuggar de på ena sidan och på andra sidan.
Skinka och potatis och rödbetssallad. Modern petar i sin
hemlagade leverpastej. Anna och Pia ser ned på sina tallri-
kar. De ser rakt fram. De ser inget alls.
Modern harklar sig och smuttar på sin snaps. Pia gråter
ännu och snorar medan hon äter. Besticken skrapar mot
tallrikarna.
Till slut bryter Anna isen och säger:
- Snälla Håkan, filma inte nu!