1

JESUS FRÅN NASARET

”Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! Ty inget annat namn kan skänka frälsning, inget annat namn än hans!”

Mormors gammelröst och mammas, jag och mina syskon sjöng med så gott vi kunde.

Om söndagsförmiddagarna hos mormor firade vi andakt på glasverandan. Mormor satt i mörkröd finklänning med bibeln i knät och läste ett stycke ur evangeliet. Min syster lekte med några kexsmulor som blivit kvar på matbordets vaxduk. Min mellanbror ville resa sig för att släppa ut en fluga som surrade mot fönsterglaset, men mamma sträckte ut handen och höll kvar honom vid stolen. Sedan bad vi Fader Vår och sjöng läsarpsalmer. ”Han har öppnat Pärleporten” och ”De komma från öst och väst”.

När andakten var över fick vi gå ut och bada.

Så enkel och självklar var tron.

Jesus är svaret. Så brukade vi säga i min barndoms baptistförsamling. Jesus var svaret – någon fråga behövde egentligen inte ställas.

I begynnelsen var allt klart. Som sjöns spegelblanka vatten hos mormor när jag smög ut i gryningen och tassade genom det daggvåta gräset ner till stranden för att doppa mig medan den övriga familjen fortfarande sov.

Den mörka granskogen, himlen och den uppåtgående solen i den tidiga augustimorgonen – allt speglade sig i sjön. Sjön omfattade hela världen. Vattenytan ännu orörd. Obruten.

Världen ännu hel.

Jesus var vårt svar. Det var mycket enkelt.

Hans tunika var alltid ljusblå eller blå, liksom hans ögon. Hans långa hår och skägg var mellanblont och hans hy ljus och frisk, hans leende milt och vänligt, tänderna jämna och vita.

Han älskade mig. Han älskade alla barnen. Han älskade alla, utom fariseerna förstås, som var huggormarnas avföda, de nesliga uslingarna.

Det fanns inte ett underverk han inte kunde utföra, och det är fullständigt obegripligt att inte alla runt omkring honom omedelbart fattade att han var Guds son. Ännu mer obegripligt eftersom hela härskaror med änglar sjöng och hade sig när han föddes så det måste setts av precis alla i hela Betlehem, och när han dött på korset blev det solförmörkelse, jordbävningar, förlåten i templet brast och en massa döingar vaknade och gick omkring på gatorna – jag menar, hur kan man låta bli att fatta?

Nej, ”namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns!” som vi sjöng där på glasverandan.

Denne Guds enfödde son nedsteg till jorden för att dö för våra synders skull, och om vi bekände vår tro på detta och ingenting annat än detta var vi räddade, annars var vi hjälplöst förlorade och fick skylla oss själva.

Jesus älskade alla barnen, men om barnen inte ville ha hans kärlek skulle han straffa dem i eviga tider.¹

---

Sanningen är att Jesus inte ens hette Jesus.

Det är en grekisk översättning av hans hebreiska namn, Jeshua, som sin tur är en förkortning av Jehoshua, eller som vi skulle säga: Josua.

Josua från Nasaret.

Uppkallad efter den israelitiske ledare som många sekel tidigare fört folket in i det land som Gud lovat dem, Guds rike.

Mycket lite av våra föreställningar om Jesus stämmer överens med Josua från Nasaret, den judiske man som under en kort tid, som snarast kan räknas i månader än i år, framträdde i Palestina.

Våra förebilders Jesus är Världens Frälsare, och hans födelse var så viktig att den markerar vår tidräknings början. Den judiske förkunnaren Jeshua (eller Josua), som den här boken också skall handla om, föddes emellertid redan några år tidigare, cirka fyra år före Kristus födelse.

Redan där börjar våra föreställningars Jesus skeva med det som kan ha varit historiens.

Och sedan dess är historiens Jeshua dömd att vara i otakt, ständigt befinna sig i skuggan av den Jesus Kristus, Guds enfödde son, som dog för våra synders skull och som en dag skall återkomma i triumf för att döma levande och döda, den Jesus Kristus som var vår baptistkyrkas självklara svar på den fråga som inte ens behövde ställas. ²

---

När Jesus skickar ut sina lärjungar att själva förkunna Guds rike ger han dem tydliga direktiv för vad de skall ha med sig. I princip skall de inte äga någonting utan vandra från plats till plats och sprida budskapet om det antågande Gudsriket.

Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare.³

De skall alltså gå barfota, inte äga pengar, inga extra kläder, inte ens den livsnödvändiga stav man brukade ha med sig för att försvara sig med mot vilda djur och rövare.

Paulus hänvisar också till det här Jesusordet i sitt brev till ko­rinthierna: ”Så har också Herren bestämt att de som förkunnar evangeliet skall få sitt uppehälle av evangeliet.”⁴

Det står ingenstans att Jesus eller hans lärjungar arbetade för att försörja sig. Tvärtom uppmanar han dem som vill följa honom att lämna allt.

Lukas berättar hur olika kvinnor bidrar med pengar till gruppen, och flera gånger skildras hur Jesus och hans lärjungar äter middag hos tillfälliga värdar.

Mycket talar därför för att Jesus verkligen levde som han lärde, utan hem och utan ägodelar, beroende av andras välvilja. Eller som Jesus själv säger:

Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människo­sonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.⁵

---

I sin hemstad Nasaret hade Jesus varit snickare. Det grekiska ord som används i evangelierna är tekton, som snarast betyder ”träarbetare”, och har mycket lite att göra med den finsnickare som vi kanske associerar till. Forskarna är oeniga om vilken status en tekton hade i det palestinska samhället. Somliga vill definiera träarbetaren som lägre medelklass, medan andra forskare hävdar att tekton stod under den icke jordägande bondeklassen och bara snäppet över de utstötta, och faktum är att tekton är ett ord som återfinns i samlingar med skällsord som bättre ställda kunde använda mot den obildade pöbeln.

Obildad pöbel?

Men Lukasevangeliet nämner ju faktiskt att Jesus kan läsa! I Nasarets synagoga läser han ur Jesajaboken om hur blinda får synen åter, hur de lama kan gå och de fattiga får ett glädjebud.

I Talmud⁶ beskrivs hur det relativt tidigt i Palestina uppstod en rörelse som grundade skolor runt om i landet för att lära alla (pojkar) att läsa, så kallade bet ha-sefer, men problemet är att den tidigaste källa i Talmud som beskriver denna verksamhet är två hundra år yngre än Jesus, och många forskare ifrågasätter tillförlitligheten i dess uppgifter, särskilt som skolrörelsen skall ha letts av Simeon ben Shetah, en man omkring vilken det tidigt uppstod stark legendbildning. Den andra stora reformatören av det palestinska skolväsendet, översteprästen Josua ben Gamala, var verksam först då Jesus redan var en vuxen man.

Det är därför långtifrån säkert att det fanns någon skola i Nasaret under Jesus uppväxt.

Man har beräknat att cirka 95–97 procent av den palestinska ­befolkningen på Jesus tid inte kunde läsa.

---

Missförstå nu inte. Jag påstår inte att Jesus inte kunde läsa. Det är möjligt att han trots sin ringa bakgrund faktiskt kunde det, särskilt om Josef och Maria var fromma, vilket det finns skäl att tro, och om Jesus var deras förstfödde, vilket vi inte alls vet.

Men om han inte kunde det?

Är det stötande med Guds Son som analfabet? Vi måste våga tänka tanken att Jesus inte kan läsa. Att han var fattigare än vi velat tro, hans ursprung enklare.

Kristendomens två stora lärare är Jesus och Paulus.

Vad skulle kunna vara en avgörande skillnad mellan dem?

Att Paulus kan skriva.

Alltså skriver han.

Den religiösa ledare som inte kan skriva måste visa med sitt eget liv hur man skall leva – och hur man skall dö.

Jesus är en enkel träarbetare som blir en hemlös, kringströvande helbrägdagörare. När han talar om de fattiga och de utsatta talar han inte bara om andra, han talar också om sig själv.

En träarbetare som Jesus – eller hans far Josef – tjänade sällan mer än en vanlig daglönare, och det var långtifrån tillräckligt för att tillgodose ens de grundläggande behoven i en så pass stor familj som Jesus.

Vi vet ju inte heller när Josef dör. Det enda vi vet är att han inte verkar vara i livet när Jesus börjar sin verksamhet.

Om Maria blev änka tidigt och hennes barn faderlösa måste det ha inneburit en ekonomisk katastrof för familjen. När bibeln räknar upp vilka värnlösa som är speciellt utsatta och som man särskilt måste hjälpa nämns alltid änkorna och de faderlösa: ”För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.”⁷ Profeten Jesaja skriver om dem som besitter makten att ”De förvägrar de svaga rättvisa, berövar de fattiga i mitt folk deras rätt. Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de.”⁸ Det är ingen poetisk omskrivning Jesaja gör, utan han berättar helt sakligt om änkornas och de faderlösas levnadsvillkor.

---

Absoluta flertalet av jordbruksbefolkningen i antiken, inte minst i Palestina, levde på eller under svältgränsen.⁹ Marken de brukade var för liten, varje missväxtår fick katastrofala följder, dessutom beskattades man hårt och tvingades ofta skuldsätta sig så djupt att man inte kunde behålla sin jord. Majoriteten av befolkningen levde med andra ord under konstant hot om undergång. Och det är till dessa utblottade människor som Jesus vänder sig med sina ord: ”bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen”.¹⁰

Hoppet han ger dem är Guds rike där alla deras behov skall bli tillfredsställda: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”¹¹

Att ha mat för dagen, att kunna släcka sin törst, att äga kläder på kroppen var långtifrån en självklarhet för flertalet.

Ofta beskrivs i evangelierna hur fattiga människor går nakna. De går i trasor. Att äga kläder var att äga något av sådant värde att man riskerade att rånas och dödas. Att äga två tunikor i stället för en var ett sätt att skilja den fattige från den helt utblottade. Ofta bar man bägge tunikorna samtidigt, den ena över den andra. Så när Johannes Döparen uppmanar dem som har två tunikor att ge bort den ena till någon som inte har¹² är det en nästan provocerande utmaning. Johannes begär att den fattige skall avstå från sin nästan obefintliga marginal, det lilla som skiljer honom från den som är helt utblottad.

---

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.”¹³ Så utropar Jesus, enligt Lukas evangelium.

Det ord som används på grekiskan för fattig är ptōchos, ett ord som betecknar inte de lite lagom fattiga, utan de som är helt utblottade, de som har inget.

Blir det inte oerhört mycket mer intressant om Jesus faktiskt själv tillhörde de fattigaste, de utblottade, som han vände sig till?

Om han var en av dem.

Låt oss lämna våra föreställningars Jesus Kristus för en annan, möjlig Jesus. Han som för alltid dömts att vandra i skymundan. En Jesus om vilken vi måste ställa frågor innan vi kan börja formulera svaren.

En enkel och fattig man som Jesus livnärde sig framför allt på bröd, oliver, olivolja och vin. Stuvade bönor, någon grönsak, nötter och frukt, saltad fisk och endast vid högtidliga tillfällen kött. De flesta skelett man funnit från tiden som Jesus levde visar brist på järn och protein, kranier av fyrtioåriga människor har ofta få eller inga tänder kvar.

Man levde sitt liv där man var född. Att förflytta sig var förknippat med faror. Resor företog man i grupp. Antingen inom familjen eller klanen, eller också slöt man sig till de karavaner som hade väpnade vakter och färdades i deras beskydd. Det nämns vid ett par tillfällen i evangelierna att Jesus följe faktiskt var beväpnat.

---

Livet var hårt och man dog ung. Endast en minoritet fick uppleva sin tjugofemårsdag. Vi vill gärna se Jesus som en relativt ung man, men när han började sin verksamhet vid cirka trettio års ålder var han snarare en som levt längre än de flesta.

Vi tänker oss gärna Jesus milda, kärleksfulla leende.

Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild.

I sina direktiv till lärjungarna förbjuder han dem också uttryckligen att vända sig till hedningarna: ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk¹⁴ stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.”¹⁵ Vid ett annat tillfälle vägrar han att hjälpa en kanaaneisk kvinna med de avfärdande orden: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.”¹⁶

Med andra ord verkar det inte bättre än att Jesus aldrig avsåg att hans lära omfattade andra än judarna, och inte ens alla judar, utan ”de förlorade”, de som ställt sig utanför förbundet med Gud. Den Herrens dag han drömde om var den dag när Jahve upprättade det fallna Israel och återsamlade de skingrade tolv stammarna över vilka hans lärjungar skulle sitta som domare.

Hans budskap gällde varken mormor, mamma, mina syskon eller mig, vi som satt på glasverandan vid en sjö i Bergslagen och firade söndagsandakt och lovsjöng hans namn. Vi tillhörde inte Israel, Guds utvalda egendomsfolk.

Det var inte till oss han hade blivit sänd.

---