Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur
mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin
kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten
med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att
jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta
ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se
dig om och upptäcka att du är inte så ensam som du tror?


Tillbaka till Sävbyholm.
Sävbyholm växer, och inte undra på, så nära staden som
det ligger, men så lantligt och fridfullt det ändå är. Paradiset
på jorden, och vem skulle inte vilja bo i paradiset?
De redan styckade villatomterna styckas upp ytterligare,
och man klämmer in nya tegelvillor tätt inpå varandra.
Sävbyholms Torg börjar bli slitet och för litet. Delar av
parkeringsplatsen har avgränsats för plant-, växt- och jord-
försäljning. Vid infarten från Sävbyholmsvägen säljer ett
företag från Ekerö under sommarhalvåret trädgårdsmöbler
i plast och impregnerat trä. Pizzarestaurangen har fått säll-
skap av en kebabförsäljare, och i ett litet skjul utanför torget
säljs med stor framgång Thai wok att ta med.
Få minns längre att det någonsin funnits något Solveigs
livs i en villa bortom Sävbyholmsskolan. Få minns att Pos-
ten i flera år inhystes i en byggbarack på en obebyggd tomt
där centrum nu ligger eller att det stora biblioteket ursprungligen
bara var ett hörn av musiksalen i Sävbyholms-
skolan.
Vid idrottsplatsen röjer man i den många hundra år gam-
la skogen för att bereda plats för ytterligare fotbollsplaner
och baracker med omklädningsrum. Det byggs nya daghem
och fritidshem för att ha plats för de många barnen.
Sävbyholm har förändrats, och allting är som det alltid
har varit. Sävbyholm bär inte med sig minnen av det som
var. Träden minns inte. Stenarna minns inte. Vägarna
minns inte. Inte ens husen minns.
Årstid följer årstid. Sävbyholms barn växer upp och flyt-
tar ut. Nya familjer med småbarn flyttar in. Här ska barnen
få växa upp, skyddade mot allt ont.
De vuxna säger till varandra över staketen att detta är pa-
radiset på jorden, detta var deras dröm, en dröm värd att
slita för och kämpa för. Det här ska barnen få, helvete vad
bra dom har det!
Skolorna bygger till för att kunna ta emot de nya barn-
kullarna. Målar om och målar över. Blodet tvättas bort.
Nya lärare anställs när de gamla tagit slut. Nya läropla-
ner antas. Nya barn skolas in. Man tar krafttag mot mob-
bingen. Men barnen blir bara skickligare på att dölja vad
som sker. Man har en särskild mobbinggrupp, uppmanar
föräldrarna att vara aktiva och pådrivande. Men föräldrar-
na till de barn som mobbar är aldrig där.
Redan på Sävbyholms daghem övar sig barnen i sånger
och ramsor om att bli valda eller ratade.
Bonden väljer en hustru som väljer en hund som väljer en
katt.
Törnrosa väljer en prins som väljer en god fe som väljer
en ond fe.
En fyraårig flicka väljer sin bästis som väljer flickan näst
i rangordningen som i sin tur makligt väljer den som är fyra,
medan de andra barnen tittar på och på förhand vet om de
kommer att bli valda eller inte.
Alltid samma barn som väljs. Alltid samma barn som
ratas. Små lektioner i utanförskap för barn, två, tre och fyra
år gamla.
Så är ingenting som förut.
Så är allting så som det alltid har varit.
Det överlägsna leendet hos dem som får sin höga rang-
ordning bekräftad.
Oron i ögonen hos dem som inte blir valda. Hur de in-
stinktivt förstår att de måste dölja sin besvikelse.
Detta måste de tåla, detta måste de leva med.
Alla kan inte alltid bli valda. Alla kan inte alltid stå i cent-
rum.
Men somliga kan det.
På skolgården hörs ramsan obevekligt skanderas nu som
då: Du är med. Du är inte. Du är med. Du är inte.
Så går ramsan. Tick tack, tick tack.
Ingenting är som förut. Allting är som det alltid har varit.
Paradiset på jorden. Vad gör det inte med oss!
Nya rododendronbuskar planteras. Bort med dem som
frosten tog.
Bort med allt som frosten tog.
Varje organism stöter ur sin kropp bort vad den upplever
som främmande och därmed hotande.
Det är ett självförsvar. En nödvändig utgallring av de sva-
gaste.
Sävbyholm säger: Driv bort dem ur min åsyn, låt dem gå
sin väg!
Och när de frågar dig vart de ska gå ska du svara dem:
Till pesten de som hör pesten till, till svärdet de som hör
svärdet till, till svälten de som hör svälten till, till fången-
skapen de som hör fångenskapen till.
Paradiset känns inte vid dem som paradiset inte är ämnat
för.
De främmande.
Monstren. Aliens.
De som stöts bort.
Som främmande kroppar stöts bort.
Motorleden som passerar Sävbyholm på en halvmils av-
stånd är färdigbyggd sedan länge. Fyra körfält, ingen mötande
trafik, nittio kilometers hastighetsgräns.
Sävbyholm är bara en avfart bland avfarter.
Har man inte ärende dit kommer man aldrig i närheten.
Det lilla av Sävbyholms utkanter man skulle kunnat se har
bullerskydden effektivt skärmat av.
Stockholmsvägen som blev Norråkervägen som blev
Gamla Norråkervägen är nu inte ens det. En byväg genom
ett bostadsområde, inget mer.
Så kan Sävbyholm fortsätta sin matsmältning för sig
själv, avskilt från all insyn. Sävbyholm andas inte, rör sig
inte.
Det vilar efter maten som det alltid gjort.
Sävbyholm har förändrats, och allting är som det alltid
har varit. Sävbyholm bär inte med sig minnen av det som
var. Träden minns inte. Stenarna minns inte. Vägarna
minns inte.
Minns inte Thomas och hans tyska mamma. Minns inte
Juha och Marianne. Minns inte Lennart och Stefan, Pia och
Eva-Lena, Roy eller Erik med flinet.
Minns inte Jenny – cp-Jenny, plankan, värsta mjällbru-
den – hon som ingen såg och ingen kände, hon som inga
riktiga vänner hade och knappt ens ville andas mer.
Till pesten de som hör pesten till,
till svärdet de som hör svärdet till,
till svälten de som hör svälten till,
till fångenskapen de som hör fångenskapen till.
Så är ingenting som förut.
Så är allting så som det alltid har varit.
Du är med. Du är inte.

När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den
öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantas-
tisk historia – rolig, drastisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tän-
ka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaterna
och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen,
wrooom, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt
ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obe-
veklig makt som råkade passera och utan att tänka på det
eller bry sig det minsta krossa det som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kamrat är
både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
”Kom Ketchup, så går vi!”
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös.
Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga nå-
got så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den
oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig
om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste
accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare.
Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig
upp och fortsätta.
Inte längre som tomat – den överkörda tomaten är alltför
mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen
– utan som något annat som också är okej att vara: Ket-
chup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du
förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med
dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt
och vrede och mosade dig sönder och samman, men du
finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar
medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hör-
de, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!